Medieutredningen

Den nyligen släppta rapporten från Medieutredningen har en del intressanta passager.

Utvecklingen går mot minskad användning av traditionella medier, journalistiken monteras ner. De traditionella medierna kämpar med att försvara sitt värde, polarisering och desinformation ökar, medborgare attraheras av förenklade politiska budskap.

Detta är ju något som ”traditionella” medier jobbat hårt för ganska länge nu. I princip alla tidningar drivs utifrån någon ideologi eller agenda och rapporteringen har vinklats därefter. Problemet här är väl snarare att det dykt upp nya aktörer som vinklar sin rapportering på ”fel” sätt och så kan vi ju inte ha det!

Den normbildande statliga funktionen kommer till uttryck på flera olika sätt: t.ex. genom signalvärdet i vilka brott rättsväsendet väljer att prioritera, genom företrädares potential som förebilder samt genom utbildning och folkbildning. Men också i vad staten indirekt säger genom urvalet av vilka aktörer som får del av statliga medel.

Det här är skrämmande på riktigt. Genom konstgjord andning till medier som inte överlever på egen hand ska folket matas med ”rätt” åsikt, alltså den åsikt som staten för tillfället godkänner. Vad händer när staten styrs av Åkesson & Co?

Ett stödberättigat medium ska också präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Ovanstående kan ju från min synvinkel innebära att ingen tidning med socialistisk agenda kan bli aktuell för statligt stöd. För är det något vänstermänniskor hatar så är det ”den enskilda människans frihet”. Men jag tar för givet att det i själva verket bara är de medier som av staten stämplas som rasistiska eller som ”hot mot demokratin” som ska förvägras bröstmjölken från den med skattemedel välgödda kassakon.

Nästa steg kanske blir en straffskatt för medier som inte följer statens påbud? Då kan man ju senare hävda att marknaden tvingat bort de icke önskvärda medierna.

Vissa är väldigt snabba med att smeta fascist-stämpeln på meningsmotståndare, men det här mina vänner, det är de första stegen mot en fullt utvecklad statlig censur.

Vilka är det då som är fascisterna?

Majoritetens diktatur

I samband med terroristattacker brukar det dyka upp kommentarer som ”ett angrepp på demokratin” eller ”ett hot mot våra demokratiska värderingar”. Demokratin sätts som det största idealet, något som bör skyddas till varje pris. Anledningen torde vara att ett demokratiskt samhälle ses som ett fritt samhälle, där folket genom val utser ledare som ska styra landet i enlighet med väljarnas vilja. Regering och riksdag ska utgöra ett utsnitt av folket och därmed blir de åsikter som är i majoritet bland folket också i majoritet i riksdag och regering. Så är det iallafall tänkt att fungera… Sanningen är kanske en annan.

Nyligen skedde det ganska dramatiska förändringar i Sveriges flyktingmottagande, något som bara för några månader sedan var helt otänkbart för alla utom Sverigedemokraterna. Nåja, för alla politiker utom de Sverigedemokratiska ska man kanske säga, för det visade sig snabbt att 70 procent av folket stödde de nya åtgärderna! Alltså en helt enorm differens mellan folkvalda och folket.

Här börjar för mig demokratins nackdelar lysa igenom. I en demokrati blir det nästan oundvikligt så att det skapas yrkespolitiker, politiska proffs vars försörjning hänger på att de kan hålla sig kvar i riksdag eller regering, eller åtminstone i någon slags ledande roll inom partiet. Utan stora svängningar i valresultat och med ett system som är mer baserat på parti än person, även om möjligheten att personrösta finns, så är det kanske mer viktigt att hålla sig på rätt fot med partiledning än med väljare. Om det då odlas en kultur i politiska kretsar som saknar koppling till samhället i stort, så kan vi hamna i en situation där politikerna driver en politik som faktiskt står på tvärs med stora delar av befolkningen. Detta skulle i idealläget straffa sig vid nästa val, då väljarna visar sitt missnöje med den förda politiken genom att rösta på något annat parti. Men det är min känsla att det inte fungerar så. Få väljare har orken att hålla sig a jour med vad som händer i riksdagen, utan man röstar på det parti man alltid röstat på, eller det parti som lyckas slå an rätt ton med sin valpropaganda.

Men även om politikerna faktiskt förde en politik som majoriteten av folket gillade så finns det ett problem. Om man säger diktatur så tänker sig antagligen de flesta en stat som styrs av en enskild person, troligen man, eller möjligtvis en liten grupp människor. Men när upphör diktaturen att vara en diktatur, för att istället bli något som liknar demokrati? Hur stor andel av befolkningen ska ingå i det styrande skiktet för att det ska kunna anses vara en demokrati?

En del skulle kanske säga 51 procent, för att då har man majoritet och majoriteten ska bestämma. Eller? Men om vi vill att minst 51 procent av folkets åsikter ska vara representerade, hur kan vi då ha en regering som stödjs av mindre än 40 procent av folket? Hur kan vi låta en minoritet av folket styra över majoriteten? Politiker och statsvetare skulle säkert svara med långdragna utläggningar om parlamentariska regler och praxis, om hur riksdagen fungerar som ett filter mellan regering och folket. Men för mig är det egentligen inte intressant, för jag vill ta frågan ett steg längre.

Varför ska vi låta en majoritet bestämma över en minoritet?

Borde inte det bästa vara att varje individ fick bestämma över sig själv så långt det är möjligt? Annars har vi ju bara en majoritetens diktatur, ett system där stora gruppers åsikter och viljor blir ogiltiga, bara för att de är i minoritet. Det handlar såklart inte om att alla människor ska få göra precis som de vill, vissa samhällsregler måste vi såklart ha. Det är t.ex. praktiskt att alla som ska åt samma håll kör på samma sida av vägen. Men idag har vi en situation där staten styr människors liv på väldigt många sätt, i många fall helt i onödan och ibland bara till det värre.

Varför ska staten styra över när och vart jag köper alkohol, vilka substanser jag väljer att stoppa i kroppen, eller vad jag gör med min kropp?

Varför ska staten kunna ta pengar av mig och sedan villkora återbetalningen med att jag beter mig som staten vill att jag beter mig?

Varför ska staten kunna ta pengar av mig och använda dem till att stödja organisationer/tidningar/institutioner som jag inte har det minsta intresse av?

Det omedelbara exemplet blir ju kvoteringen av föräldraförsäkringen. Staten tar med hot om våld pengar av mig. En del av pengarna kan jag sedan få tillbaka, men bara om jag tar ut så mycket av föräldraledigheten som staten tycker att jag ska ta ut! Mina skattepengar ska alltså användas till att uppfostra mig? Att inte alla tycker att detta är ett problem tycker jag är märkligt.

Nu finns det ju bevisligen de som tycker att detta är bra. Men om vi lyfter blicken lite, så kan vi kanske fundera på varför vi så lättvindigt ger mer makt åt staten att styra våra liv i detalj. För om man tycker att det är okej, eller till och med bra, att staten gör på detta sätt, så får man ju också ”gilla läget” när samma stat inför regler som man inte gillar. Hur många av de som applåderar denna kvotering skulle tycka att det var okej om Sverigedemokraterna fick ensam majoritet och bestämde sig för att använda skattepengar till obligatoriska uppfostringsläger för barn och ungdomar? Eller att Kristdemokraterna införde obligatoriska bibelskolor?

Det är naturligtvis att dra saken till sin spets, men historien saknar inte exempel på hur demokratier utvecklats till rena fasciststater, ett steg i taget. Det bästa sättet att undvika det är att återföra så mycket makt som möjligt direkt till folket, starkt begränsa statens rätt att begränsa den individuella friheten och idogt bekämpa varje försök att föra tillbaka makt till staten.

Dagens invandring och dåtidens utvandring?

Jag har vid flera tillfällen sett människor dra paralleller mellan dagens invandring till Sverige och den stora utvandring som skedde från Sverige till Amerika.

Jag tycker att jämförelsen haltar.

Det fanns nämligen ingen välfärdsstat i Amerika, utan de som ville komma in i landet förväntades försörja sig själva och fick också visa att de hade möjlighet till detta. Det fanns också tillgång till enorma arealer odlingsmark billigt, i princip gratis, så de som kunde och ville försörja sig som bönder/farmare kunde göra det eller åtminstone försöka göra det.

Det vore alltså som att vi skulle skrota hela välfärdssystemet, kräva att alla invandrare hade med sig tillräckligt med pengar för första tidens utgifter och sedan ge dem mark så att de förhoppningsvis kunde försörja sig som bönder.

Det är inte många idag som förespråkar den modellen.

Vem är vem?

En av dessa kvinnor representerar ett parti som kallar sig liberalt. En av dessa kvinnor tycker att staten ska bestämma hur familjer ska leva sina liv. Är det inte märkligt att beskrivningarna ovan gäller samma kvinna?

Jag är absolut ingen vän av Sverigedemokraterna, men i frågan om föräldrapenningen är de tydligen liberalast i Sveriges riksdag!

Liberal konst(ighet)?

För en tid sedan kom en trio folkpartister med förslaget att Stockholm skulle inrätta ett s.k. konstbibliotek. Alltså ett bibliotek där man kan låna hem konst för att, förhoppningsvis, förgylla sitt hem en tid.

Motiveringen löd:

I ett liberalt samhälle får tillgången till varierad kultur och konst aldrig avgöras endast av plånbokens tjocklek. Vi tycker att alla ska kunna få chansen att ha en skulptur eller en tavla hemma genom att enkelt låna hem konst från biblioteket.

Det låter ju fint.

Problemet är att ett konstbibliotek ju såklart måste finansieras. Med skattepengar. Så vad vi har här är alltså 3 representanter för ett parti, som med en dåres envishet fortsätter kalla sig för liberalt, som inte verkar se några problem med att ta pengar av alla som betalar skatt, oavsett om konstintresse finns eller inte, och sedan använda dem till att köpa konst så att ett fåtal ska kunna låna hem sagda konst.

Konstigt minst sagt!

De små skillnadernas politik

Häromdagen skrev Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet en utmärkt ledare på ämnet föräldramånader. Jag citerar två speciellt intressanta stycken:

Finns det överhuvudtaget någon politisk kraft som ens kommit på tanken att diskutera något mer än finlir inom ett och samma system? En initierad och hederlig diskussion om den svenska varianten av föräldraförsäkring vore långt mer intressant än den ständigt återkommande om huruvida varje föräldrapar ska få en påse pengar eller om även denna form av socialförsäkring (som alla övriga) ska utgå till respektive medborgare i föräldraroll.

Samt:

En definition av Den svenska modellen är att skattmasen tar hand om oss, ser till att vi får fickpengar och olika bidrag och socialförsäkringar som gör att vi inte behöver – eller har rätt att – utforma egna lösningar. Den självständiga medborgaren göre sig icke besvär.

Svaret på första frågan är nog ett svagt ja. Det finns liberaler/libertarianer som diskuterar dessa frågor mycket ingående. Problemet är att dessa diskussioner sällan eller aldrig kommer fram i rampljuset. Inom riksdagspartierna är nog frågan stendöd, där diskuterar man bara hur månaderna ska fördelas. Speciellt märkligt är det att det enda riksdagsparti som åtminstone kallar sig för liberaler är för en kvotering av månaderna. Hur de får ihop den ekvationen vet jag inte.

Jag hoppas att vi inom kort kan få se en mer offentlig diskussion om grundläggande förändringar i det svenska välfärdssystemet, ett äkta liberalt parti i riksdagen vore också önskvärt.

Copenhagen Beer Celebration 2015

I helgen som varit så gick Copenhagen Beer Celebration 2015 av stapeln och jag och en vän åkte ner till Köpenhamn för att gå på det första av de 4 passen. Lite kort kan man säga att mässan arrangeras av Mikkeller, det kommer bryggare från hela världen, varje bryggare serverar 2 öl per pass och biljetterna säljer slut på minuter när de släpps. Anledningen till det är att många av bryggerierna är väldigt bra och har med sig öl som sällan eller aldrig dyker i Danmark eller Sverige eller någonstans överhuvudtaget.

Men first things first som de säger på andra sidan Atlanten!

Eftersom vi anlände till Köpenhamn dagen innan själva mässan startade så hade vi planerat in lite andra grejer också. Först upp var ett stopp på Mother i Kødbyen.

Där blev det pizza med potatis, mozzarella och rökt späck, vegetarisk lasagne och lite blandade charkuterier. Okomplicerat och vällagat!

Sen blev det lite shopping på Kihoskh innan det var dags för resans första öl. Det fick bli en Funky Gold Amarillo från Prairie på Fermentoren. Trevlig öl med lätta toner från humlen.

Sedan ett stopp på Mikkeller Bar, där vi fortsatte med surölen genom en Crooked Stave Petite Sour Blueberry. En ok suröl till ett alldeles för högt pris.

Kaffesuget gjorde sig påminnt, så det blev ett kaffestopp på Coffee Collective, handbryggt från Kenya om jag minns rätt. Gott!

Nästa stopp blev på Mikropolis, en liten bar med några ölkranar där de dagen till ära hade en del Crooked Stave.

Nu började det bli dags för middag. Förberedda som vi var så hade vi bord på Manfreds. Det blev 7-rätters med 3 glas vin utvalt av servitrisen. Här är en radda med matbilder:

Jag måste säga att jag blev mycket nöjd, allt var gott!

Det var i princip vad vi hann med första dagen, det skulle dessutom bli en tidig morgon andra dagen, så vi for tillbaka till hotellet för att sova.

Det blev som sagt till att kliva upp tidigt på fredagen då vi hade biljett till första passet som startade 10:00. Jag tror faktiskt att jag aldrig druckit alkohol så tidigt, möjligtvis någon gång i gymnasiet…

Nåväl, Copenhagen Beer Celebration fungerar på det sättet att man köper en biljett, som kostar ganska mycket mer än vad biljetter till ölmässor brukar kosta, men i gengäld ingår all öl du vill, kan eller hinner dricka på de 4,5 timmar som passet håller på. Med tanke på att det fanns ungefär 85-90 öl på varje pass så skulle det åtminstone för mig vara en omöjlighet att dricka alla även om jag hade velat. Så hur många hann vi med? Jo, när jag räknade ihop det så fick jag det till 32 olika öl. Det kan låta mycket, men faktum är att smakproverna varierade mellan 5-10 centiliter, så den totala volymen blir inte så stor.

Det här är några av höjdpunkterna:

Jackie O’s Berliner Weisse imponerade. Jag är inte så säker på att en berlinare hade känt igen den som just en Berliner Weisse, men vad gör det när resultatet är så här bra? Bryggaren förklarade att de använde ett Solera-liknande system, vilket innebär att de hade en stor tank, kanske ett stort fat, som de tappade ur en del ur och sedan fyllde upp med ny vört och startade en ny jäsning innan de tappade ur igen.
Omnipollos Yellow Belly Sundae, vilket är deras Yellow Belly lagrad på Bourbon-fat, doftade och smakade underbart. Bara en lite tunn kropp hindrade den från att få högsta betyg.
Brasilianska Way Beer serverade en väldigt trevlig suröl med jordgubbar, blåbär och hallon.
Från engelska Magic Rock kom Un-Human Cannonball, en riktigt vass TIPA. TIPA? Ja, T i TIPA står för Triple. Det är alltså en IPA med extra allt! Mycket god var den iallafall.

Några var mindre lyckade, såsom West Coast IPA with mango & Fresno chili från Green Flash:Som ni ser skummade den rejält och smaken lämnade också en del att önska. Någonting hade nog gått snett.

Någonstans mitt i detta fanns det också tid för ost:

Och korv:

Väldigt god korv måste jag säga. I princip alla tillbehör hade tillagats med öl på ett eller annat sätt.

När vårt pass slutade vid 14:30 promenerade vi, något runda under fötterna, ner till Jaegersborggade. Där blev det fin kanelbulle från ett bageri, cappucino från Coffee Collective samt väldigt god kola från ett litet karamellkokeri.

Sedan blev det mer mat! Denna gång på Baest, ett ställe med italienskt stuk.

Det blev utsökt ricotta med salladslök och lufttorkad skinka:

Blandade charkuterier:

Någon röra som jag just nu inte minns vad det var, väldigt god var den iallafall:

Sen en röra på stark korv med sprödstekt surdegsbröd:

Vi hann med några fler stopp under vårt besök i Köpenhamn och Malmö, men det känns som att det räcker här.

Sammanfattningvis var det en mycket lyckad resa. Ölmässan bjuder på massor av öl i absolut toppklass blandat med en del som inte är lika kul. Men det beror förstås på vad man själv har för synvinkel. Det bildades t.ex. en låååång kö till 3 Floyds där de serverade Dark Lord. Dark Lord har lite av kultstatus i ölkretsar, så jag förstår att det lockar, men själv tycker jag den är väldigt överskattad. Matmässigt levererar Köpenhamn också, men som vanligt gäller det ju att veta vart man ska gå. Maten kändes också väldigt prisvärd, middagen på Manfreds kostade t.ex. 250 danska kronor per person exklusive dryck. För 7 rätter!

Jag kommer garanterat återvända.

Linköping Beer Expo 2015

För cirka 1,5 vecka sedan gick Linköping Beer Expo av stapeln och jag gjorde mitt tredje besök på mässan. Som sällskap hade jag min sambo, samt en vän till mig och hans sambo. Båda sambosarna var där för första gången. De verkade gilla tillställningen, men trots att de båda gärna dricker öl så tappade de intresset lite snabbare än jag och min vän.

Tredje besöket för mig som sagt. Mässan har på dessa tre gånger varit på olika ställen varje gång, och jag tycker nog att de borde försöka hitta en lokal som de kan återkomma till varje år. Årets lokal fungerade ganska bra, men det kändes lite väl trångt bland utställarna. Ytorna kändes inte optimalt utnyttjade, något som kanske kommer av att de aldrig hinner få någon vana på grund av dessa lokalbyten.

Hursomhelst så dracks det en del öl och det är ju det viktiga! Vi började hos bröderna Ek som driver Brekeriet, kanske det bästa bryggeriet i Sverige idag. Två av bröderna kom med på bild.

Jag tror jag testade nästan alla öl de hade med sig med ett par undantag. Deras Levain, jäst med surdeg, var mycket bra, Sour & Salt likaså.

Smokey Sour smakade visserligen bra, men jag tror inte den håller i längden. Sammanfattningsvis kan man nog ändå säga att allt från Brekeriet var bra!

Det blev också besök hos andra utställare, som Constant Companion.

Där blev det bland annat en Saison kryddad med timjan.

Riktigt häftig doft och den smakade också mycket bra. Men som med många öl med speciell kryddning så undrar jag om en hel flaska hade varit för mycket?

Hos Amager blev det Batch #1000.

En riktigt bra IPA! Humlekick.

Sen blev det en sväng till Belgoklubben för en lagrad pale ale från Petrus. Mästerligt serverad av Jens Skrubbe.

Det var ett urval av de öl som testades. Allt som allt är jag nöjd med besöket och kommer troligen återkomma nästa år!

Kvällen avslutades med mat och vin hos våra vänner. Maten var en bra idé, men vinet, även om det var mycket goda viner, var nog egentligen onödigt. Jag fick lida för det på Söndagen…

Systembolaget = Bra utbud?

Ett vanligt argument för bevarandet av det statliga monopolet är något i stil med ”det är ju så bra utbud!”. Man kan också få frågan om man tror att ICA-butiken, eller annan valfri matbutik, verkligen skulle kunna ha så bra utbud?

Nej, den vanliga matbutiken skulle med största sannolikhet inte kunna, eller snarare vilja, ha samma utbud som det statliga monopolet. Men är det egentligen något problem?

Om vi jämför t.ex. vin med en annan vara, t.ex. ost, så tror jag att vi kan se ungefär hur det skulle se ut vid ett slopat alkoholmonopol. Livsbutiken på hörnet skulle troligen nöja sig med billigt vin, billig öl och billig sprit, kanske i lite olika varianter. Alltså precis som att du idag knappast hittar grottlagrad gruyere i den butiken, utan snarare någon präst, någon cheddar och någon hushållsost. Men i takt med att butikens storlek ökar så kommer sannolikt också utbudet att öka. En ICA Maxi-butik skulle troligen kunna komma ganska nära att matcha en vanlig monopol-butik. På den bortre änden av skalan, åtminstone kvalitetsmässigt, hittar vi specialbutikerna.

Det är just de butikerna som jag vill ha. Jag som bor i Norrköping har i området Knäppingsborg möjligheten att köpa utsökt ost, delikat fisk och jättefint kött i tre olika butiker specialiserade på varsitt område.De ligger behändigt på rad i det gemytliga kvarteret. Precis där skulle det, med ett slopat monopol, kunna finnas en vinbutik driven av en människa med brinnande intresse för vin. En människa som kan köpa vin av producenter som monopolet aldrig får in. En människa som inte behöver fylla hyllmeter med skräpvin på 3-litersboxar eller ha pallvis med billig skitöl. En människa som inte utesluter äkta produkter genom att ställa påhittade märkliga krav.

Jag är dessutom helt säker på att det finns även små matbutiker som drivs av människor med intresse för mat och dryck och som skulle ha ett måhända litet, men trevligt utbud.

Dessutom vill jag påstå att monopolets utbud faktiskt inte är så bra som vissa tror. Visst, det finns många produkter i hyllorna eller på golvet, men många av dem är så snarlika att jag tror många skulle ha svårt att skilja på dem i ett blindtest.

Så nej, jag är inte ett dugg oroad över utbudet vid ett slopat alkoholmonopol, för en sak är säker, att det finns mycket att välja på innebär inte att det är ett bra utbud!

Bör min sambo vara rädd för mig?

Jag brukar roa mig med att gå in på Twitter och läsa ”tweets” från olika människor. Bland de mer intressanta är de radikala feministerna som verkar tävla i vem som hatar män mest, vem som är radikalast eller mest kontroversiell. Det är ofta roligt då det känns så totalt verklighetsfrånvänt, men ibland kan jag på riktigt undra vad som har hänt dessa personer som får dem att tänka och känna så där.

Nyligen dök det upp ett ”tweet” som såg ut så här:

Jag väljer att sudda ut användarnamnet, dels för att jag inte vill ge mer uppmärksamhet åt såna här tokstollar, men också för att jag misstänker att personen ifråga får ta rätt mycket skit ändå.

Hursomhelst. Jag ska alltså, eftersom jag ser mig som man, någonstans ha fått lära mig att våld är ett bra sätt att lösa problem. Något specifikt om vart, när eller hur ges inte, så jag får väl rannsaka mig själv.

Min uppfostran? Nej, jag kan faktiskt inte minnas att någon, någonsin, har sagt åt mig att lösa problem med våld. Varken mina föräldrar, mina lärare eller någon annan vuxen. Det är snarare precis tvärtom faktiskt, att man fått skäll om man ”låtit knytnävarna tala”.

Lumpen? Där fick jag ju faktiskt lära mig att använda ganska extremt våld, men fienden var alltid ryssen. Inte officiellt såklart, men visades det bilder på militära fordon så var de alltid ryska. Det känns dock något långsökt att jag skulle gräva fram 200kg trotyl och åka och minera någon sjöbotten för att sedan putta ut någon som jag är osams med i en liten båt, det var nämligen det vi pysslade med för det mesta. Det var inte heller något av befälen som sade att det var okej att ge flickvännen en örfil om hon inte skötte sig. Tvärtom så var mina befäl väldigt noga med vikten av ödmjukhet, lugn och eftertanke.

Nej, jag kan nog faktiskt inte komma på något tillfälle där jag fått lära mig att våld är lösningen. Nu missade jag iofs en del klasser i gymnasiet, kan det ha varit där?

Nåväl, ovanstående ”tweet” följdes av detta:

Så, här påstås det att eftersom jag, tydligen, sedan barnsben fått lära mig att våld är lösningen, så lever min sambo under ett ständigt hot om våld. Ja inte bara min sambo såklart, utan alla kvinnor som lever i heterosexuella relationer.

Behöver jag påpeka att detta är helt vansinnigt i mina ögon? Jag skulle bli uppriktigt ledsen om min sambo kände på detta sätt, jag har såvitt jag vet inte gjort något för att förtjäna det.

Men oavsett det, hur ser det ut i verkligheten?

Som med allt annat finns det såklart studier på ämnet. En av dem är en studie gjord vid Sahlgrenska akademien, som DN rapporterat om. Den säger bl.a. att män och kvinnor utsätts för våld lika ofta. Som alla studier kan den såklart ha sina brister, men man kan nog vara ganska säker på att det långt ifrån är så att män har något slags monopol på våld.

Det är inte heller så att det inte förekommer våld i lesbiska relationer. Smet de kvinnorna in på den lektionen som handlade om våld som problemlösare? Den som jag missade…

Nej, jag hävdar med bestämdhet att min sambo, eller någon annan kvinna, inte bör vara rädd för mig. Däremot bör hon vara rädd OM mig, det tycker iallafall jag!