Så är man då tillbaks hemma efter lördagens U2-konsert på Ullevi. En av musikvärldens giganter levererar en show som få kan matcha, ett scenbygge som blivit omtalat av olika skäl och en uppsättning låtar som vilken artist som helst bör vara avundsjuk över. Jag och Jörgen hamnade i vallgraven mellan huvudscenen och den ”catwalk” som fanns runt omkring vilket gav minst sagt närkontakt med ”grabbarna” i bandet vilket naturligtvis var riktigt kul, men samtidigt tror jag att, för att få ut maximalt av ett scenbygge som detta, en placering längre ut kan vara minst lika bra. Jag behöver väl inte prata så mycket om låtarna egentligen, det räcker väl att säga att jag fick gåshud vid flera tillfällen när Ullevi-publiken gav allt och lite till. Bono har ju en ”faiblesse” för udda jackor, och den här gången har han en jacka som är full av små laserpekare, vilket gör att när rökmaskinen blåser rök så ser det nästan ut som han har vingar, rätt cool effekt. U2, kanske framförallt Bono, är ju politiskt aktiva minst sagt, men det känns som att manifestationen för Aung San Suu Kyi inte får riktigt den genomslagskraft de hoppats på, och Desmond Tutu’s tal glöms nog i samma ögonblick som den låt han introducerar, One eller Where the streets have no name*, drar igång. En höjdpunkt är när Bono ber publiken lysa med sina mobiler, den nya tändaren, vilket förvandlar Ullevi till ett stjärnhav, riktigt häftigt. Jag tror inte jag är ensam om att säga: U2, ni är välkomna tillbaka när som helst!

*Minns inte riktigt vilken han introducerade, hade för mig att det var One men har läst på andra ställen att det var Where the streets have no name. Kanonlåtar båda två!