Kalla fakta om förskolor,

eller sensationslysten vinkling?

Vad var egentligen syftet med rapporteringen Kalla Fakta gjorde om skador och olyckor på förskolor? I trailers för programmet får man en känsla av att här har TV4 hittat häpnadsväckande statistik om hur förskolorna är det farligaste stället ett barn kan vistas på. Jag menar, flera tusen barn per år skadas ju på förskolorna, det måste ju vara som att skicka in sitt barn i ett minfält?

Jag fattade misstankar direkt. Är det verkligen så? Är inte siffran över antalet skadade meningslös om man inte ställer den i relation till något? Flera tusen barn som skadas låter ju väldigt illa, men hur många barn skadas utanför förskolan?

Jag gav mig ut på jakt bland statistiken och hittade detta dokument:

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18247/2011-2-13.pdf

Där kan man läsa att de senaste åren har varje år mer än 25000 barn, i åldersgruppen 4-6 år, skadats såpass allvarligt att de behövt uppsöka sjukhus. Om Kalla fakta har ordning på sina siffror, vilket jag tror de har även om de vinklat dem, så är det alltså en betydligt större andel barn som skadas utanför förskolan än i förskolan, men det är ju inte lika sensationellt, eller hur?

Det är naturligtvis otroligt tragiskt när barn avlider, oavsett hur detta sker, och därför tar det också lite emot att skriva om nästa sak. Men jag tycker det är viktigt.

Den pappa som ställer upp i programmet och berättar om sin son, som dog i en olycka på förskolan, säger i ett segment att man aldrig ska släppa sitt barn utom synhåll inte ens för en minut. Det är möjligt att han hade den sortens kontroll över sin son när han var hemma, men min känsla är att han isåfall är ett undantag. Jag har också pratat med människor som har barn, och de delar min uppfattning. Ibland måste man helt enkelt lämna sitt barn utom synhåll för en kort stund.

Vid de sällsynta, hemska och tragiska tillfällena när olyckan slår till kommer man kanske ångra det för resten av sitt liv, men för det mesta kommer man inte tänka på det överhuvudtaget. Olyckan har nämligen den fördelen att den är statistiskt osannolik, iallafall sett till så korta tidsperioder.

Naturligtvis ska man arbeta för att barnen ska vara säkra, men jag tycker inte man ska göra det på bekostnad av barnens frihet och fantasi. Jakten på trygghet och säkerhet kan i slutändan bli ett fängelse med vadderade väggar där barn går med hockeyskydd till matsalen och äter all mat med sked.

Så skulle inte jag vilja växa upp, även om min mor nog ibland hade önskat att jag hade hjälm på mig när jag var liten, t.ex. när jag kom hem med blodigt huvud efter att ha ramlat ur ett träd.

Påse och Ask

Tänkte dela med mig av två exempel på snygg design. Först en påse jag fick när jag köpte dumplings på Malmö Central. Grymt snygg med hög kvalitetskänsla. Även det som packades ner i den var snyggt och bra.

Sedan är det en ask från Willie’s. Påminner lite om Willy Wonka, eller hur?

En snygg förpackning lyfter upplevelsen av produkten, vilket tillverkare och försäljare såklart förstår. För visst är det roligare med en snygg papperspåse än en sunkig plastkasse?

Cinque Terre

Jag och min sambo har precis kommit hem från en vecka i Cinque Terre, en kuststräcka i Italien. Namnet kommer från de fem byar som ligger som ett pärlband längs kusten. I tur och ordning, söder till norr: Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso.

För att ta sig hit flyger man till t.ex. Genoa eller Pisa, sedan tåget till den ort man nu väljer. Vi hade hyrt ett rum i Manarola, en av de minsta byarna. Att ta sig hit med bil är såklart möjligt, men parkera bilen blir det värre med, så det rekommenderas inte. Men tågresan i sig är ett litet äventyr och när stationerna ser ut så här är det nästan en njutning att vänta på tåg!

Varför åker man då till detta ställe? Förutom att Italien i sig är ett paradis för en matälskare som mig, så är just det här området fantastiskt vackert. Det finns gott om vandringsleder där man bjuds på utsikter som dessa:

Det här är utsikten från en vandringsled vi gick mellan Manarola och Corniglia. Manarola syns nästan mitt i bilden. Den här leden tar 3-4 timmar beroende på vilket tempo man håller.

Hit, eller dit, är vi på väg, Corniglia syns på den lilla udden som sticker ut nästan mitt i bilden. Som ni ser är det högt upp, och här kommer några varningens ord.

Detta resmål, skulle jag nästan vilja påstå, kräver lite av resenären.

Är du höjdrädd, har små barn, problem med knän/fötter eller vill ha en semester som går ut på sol och bad, då är detta ingen destination för dig. Det är rejält med backar och trappor, för att ta sig t.ex. från tågstationen i Corniglia upp till själva byn är det en trappa på nästan 400 steg. För att komma upp till den nivån som vi är på bilden ovan krävdes det mycket svett och ett par vilopauser och då vågar jag påstå att både jag och min sambo är i ganska bra form. Vandringslederna är också ofta smala och utan räcken, så tappar man balansen kan det vara några meter, eller mer, tills det tar stopp.

Men det är fantastiskt vackert, så det är värt det!

Vad du måste ha är: Bra skor, kläder som är bekväma att vandra i, även om värmen stiger upp mot 25-30 grader, en bekväm ryggsäck och någorlunda bra kondition.

Jag körde med joggingskor, löparstrumpor, hikingshorts och en Haglöfs ryggsäck.

Solglasögon och solskyddskräm är såklart bra!

Vi hade ingen matssäck med oss, men några flaskor vatten bör finnas med.

När vi väl kom fram till Corniglia, så blev det Focaccia med tomater och pesto till lunch. Vi gick också såklart runt lite i byn och tittade.

Sedan tog vi tåget tillbaka till Manarola, vars huvudgata ser ut så här:

En väldigt mysig liten by, med flera bra matställen, t.ex. Trattoria dal Billy som har en terass med fantastisk utsikt. Vad sägs om pasta med hummer?

Det blev naturligtvis fler utflykter och mycket god mat, det kanske jag återkommer till i ett senare inlägg.

Det är ändå ganska skönt att vara hemma igen!

Arrividerci!

Grilltider

Sommaren är nästan här, och vad är väl mer sommar än osande grillar och brända korvar? Men grillat kan vara så mycket mer än så! Lite planering, lite tid och lite bra råvaror så är det upplagt för gourmetmåltider. Helgrillad fläskkarré, varmrökt lax och grillad  kycklingfilé, serverat med cole slaw, potatissallad och såser av olika slag. Blir hungrig bara av att skriva ner det…

En rejäl grill underlättar, min har termometer i locket vilket är bra när man ska grilla saker länge, men man kan ju använda en vanlig ugnstermometer också. Oavsett grilltyp bör det finnas lock så att grillen kan bli som en ugn.

Jag köpte ”G.R.I.L.L.A som proffsen!” av Jonas Borssén och tycker att den var riktigt bra. Han går igenom både tekniker och recept, rekommenderas!

Grilla lugnt!

Ps. Tänk på säkerhet och brandrisk!

Den andra bönan…

Kaffe i all ära, men det finns en böna som jag älskar mer. Okej, 2 om vi räknar min sambo. En böna som när den beretts och blandats med socker ger upphov till kanske det mest älskade godiset av alla, choklad.

Choklad finns i många former och varianter, den kanske mest kända i vårt avlånga land är Marabou Mjölkchoklad. Mmmmmm…. Anton Berg känner många till, Lindt likaså, vissa har nog prövat Valhrona och kanske t.o.m lite Amedei. Men precis som med kaffe så finns det en hel värld därute, fylld med spännande choklad! Jag kan rekommendera er att köpa ett nummer av Journal Chocolat, där kan man hitta mycket tips och information.

Nu är det ju tyvärr lite svårare att pröva massa olika choklad i samma takt som kaffe, det blir lätt ganska många kalorier och även om mörk choklad kan vara nyttig så finns det en gräns för när det bara blir extra vikt att bära omkring på.  Men nu har jag iallafall fått hem 4 kakor från 2 olika chokladmakare, båda två är nya bekantskaper för mig.

Vi börjar med 2 kakor från Askinosie.

Här  har vi en variant på mjölkchoklad, Malted Moo Moo, samt en 70-procentig choklad San Jose Del Tambo. Jag har inte prövat någon av dem ännu, jag måste känna att det är rätt tillfälle!

Sedan kommer ett par, ja man kanske kan säga lite udda, varianter från Vosges. Speciellt den ena kakan kan nog lyfta en del ögonbryn.

Jag menar, svart salt, hur konstigt är inte det?!

Jaha, ni tänkte mer på kakan med bacon i? Jo, jag kan väl hålla med. Jag hajade till första gången jag läste om den, men sedan tänkte jag till lite. Choklad och salt passar perfekt tillsammans, bacon är salt. Lägger man sedan till den rökiga smaken så tror jag att det här kan vara riktigt gott faktiskt! Varianten med svart salt och karamell/kola är jag ganska säker på kommer smaka underbart.

Så nu ska jag bara vänta på det perfekta tillfället att börja njuta!

Vad är det för skillnad på kaffe och kaffe?

Ja vad är det egentligen för skillnad på kaffe och kaffe? För den stora massan handlar valet av kaffe om Zoega eller Gevalia, mörkrost eller ännu mörkare rost, snabbkaffe eller färdigmalet.

Sen finns det en grupp som har tagit klivet och köpt en kvarn, eller en maskin med inbyggd kvarn, och då gått över till hela bönor. Det handlar dock fortfarande mest om Zoega eller Gevalia, möjligtvis spexar man till det och testar någon av Löfbergs Lila bönor.

Sen finns det en liten grupp människor som kräver mer, vill veta mer, smaka mer.

De här människorna vill veta vart kaffet kommer ifrån, vad det är för typ av bönor och hur det har behandlats. Man kan vara intresserad av vilken höjd bönorna växt på, hur klimatet ser ut, hur bönorna hanterats när de plockats, hur ägaren till farmen behandlar sin arbetare osv osv. Man är definitivt intresserad av hur kaffet rostats. Har rostaren valt en ljusare profil eller mörkare, är det syrligt eller sött, är det choklad eller frukt?

De här människorna dricker specialkaffe. Ja, det är en vedertagen term. Läs definitionen här: SCAE

Det är också bland de här kaffesorterna jag hittar mina bönor. Idag köpte jag t.ex. Brasilien Bourbon Passa, från Stockholmsbaserade Johan & Nyström.

Fick ett smakprov från Aeropressen hos Gebro på Jolla, väldigt gott! På Jolla har de dessutom fantastiska chokladpraliner, handgjorda av Jolla, Gebros fru. De rekommenderas!

Tillbaka till kaffet. Jag ska inte sitta här och påstå att kaffe automatiskt blir godare bara för att rostaren besöker kaffeodlaren i Costa Rica, eller för att odlaren använder sin vinst till att bygga skolor i sin hemby, men är inte vetskapen om att kaffet producerats på ett miljövänligt och samhällsansvarigt sätt en del av upplevelsen?

Jag säger att det är så. När jag lyfter min kopp Bourbon Passa imorgon kan jag skänka en tanke till Marcos i Brasilien, som gör sina arbetare till delägare och arbetar för att hjälpa mindre odlare i närheten odla bättre, mer ekologiskt kaffe, så att också de kan få mer betalt. Till gagn för alla.

Så visst är det skillnad på kaffe och kaffe!

Skål Marcos!

Frukost, Mellanmål och Tallriksmodell

Hade ”förmånen” att deltaga på en föreläsning om kost och motion på jobbet. Det är ju jättebra att arbetsgivaren lägger resurser på att försöka få personalen att äta nyttigt och motionera. Men som vanligt när det gäller föreläsare finns det åtminstone två grundkrav som jag anser bör vara uppfyllda innan de ger sig ut och föreläser.

1. Man bör vara tränad i, eller vara naturligt begåvad i, att framföra ett budskap inför större grupper. Man bör förstå vilket upplägg som är lämpligt med tanke på deltagarantal samt allokerad tid.

2. Man bör vara väldigt insatt i de ämnen man föreläser om. Detta kan ju låta som en självklarhet, men det är långt ifrån alltid så.

Den här föreläsaren börjar med att ge oss 12 deltagare ett papper på vilket vi ska skriva ned någon fundering vi har gällande kost och motion. Dessa papper samlar hon in och lägger framför sig. Sedan börjar hon prata om ditten och datten, svarar på någon fråga, hoppar fram och tillbaka in en powerpoint-presentation och ger överhuvudtaget en rätt rörig föreläsning.

1 timme var avsatt till detta, drar vi av tiden för presentation av föreläsaren och skrivandet av dessa frågor så kanske det blev 45-50 minuter kvar. Det är inte mycket tid till att försöka gå igenom både motion och kost. Hur gick det med frågorna då? Hon hann med att svara på 2 av dem. Alltså ganska meningslöst.

 Men Marcus, vad har det här med Frukost, Mellanmål och Tallriksmodell att göra? Jo, kostdelen av föreläsningen bestod i princip av att hon mässade om den gamla ät-massa-mellanmål-för-att-hålla-blodsockret-jämnt-myten, den gamla frukosten-är-superviktig-myten och den gamla tallriksmodellen.

Nu skulle jag kunna börja rabbla referenser till massa undersökningar och texter på engelska, men det finns andra som gör det mycket bättre än mig. Jag rekommenderar traningslara.se samt, för de som inte har något emot engelska, leangains.com.

Det jag tänker skriva här är att det i flera undersökningar visat sig att det inte finns några fördelar med att äta flera små måltider i viktminskningssyfte, friska människors blodsocker åker inte berg-och-dalbana. Vill man inte äta frukost så behöver man inte, frukosten är inte magisk på något sätt. Däremot bör man i så fall göra det till ett medvetet val, så att det inte blir så att man hoppar över frukosten och sedan köper en Snickers i godisautomaten för att kompensera.

Tallriksmodellen då? Tallriksmodellen är ett sätt att visa hur man kan ”bygga” sin måltid med tanke på kolhydrater, proteiner och grönsaker. Men, och det är ett stort men, den säger ingenting om energiinnehåll eller portionsstorlek. Hur stor är en tallrik? Hur långt är ett snöre? En tredjedels tallrik med fullkornpasta är inte samma sak som en tredjedels tallrik stekt potatis, och så vidare. Det går alldeles utmärkt att äta en måltid som består av nästan bara proteiner, tycker man att man behöver kolhydrater så kan man ta en extra macka eller en tallrik gröt senare istället.

Det viktiga är att ditt val av måltider och mat passar dig själv. Vill du inte äta frukost? Skit i det! Vill du äta bara ägg och bacon till lunch? Kör på! Vill du äta all din mat i en gigantisk måltid på kvällen? Inga problem!

Men vill du gå ner i vikt, se till att förbruka mer kalorier än du stoppar i dig!

Solskenshistoria!

När man är den där killen på jobbet som tränar så mycket, så blir det lätt mycket prat om träning och kost. Inte sällan gnälls om det dåligt med tid och motivation, att det är så tråkigt att träna, att det är så svårt att veta vad man ska äta osv osv.

Men, idag pratade jag med en tjej på jobbet, vi kan kalla henne Anna, som liksom många andra har haft svårt att få tid till att träna. Ensam med två barn, så ensam man nu kan vara med två barn och vänner, men ni förstår nog vad jag menar, så kan det såklart vara svårt, det köper jag helt klart.

Men Anna har kommit igång, och sade något i stil med: ”Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli så biten av träningen!”. Hon mådde super, var pigg och stark, och det där sötsuget hade minskat rejält. Det märktes, och syntes verkligen på henne också!

Snacka om att det var kul att höra! Kämpa på nu Anna, och grattis till ditt nya liv!

Egocentrism

 

Vad är det för fel på folk?

Jag vet inte om det är att jag blir äldre, eller att folk omkring mig blir mer och mer egocentriska, men jag har flertalet gånger under den senaste tiden förundrats över hur kort bortom sin egen horisont folk förmår se. De kan kräva stora uppoffringar från andra utan att blinka, men skulle det ställas krav på dem själva blir det protester minsann. Några exempel:

Jag och min sambo var inne i en ganska liten butik belägen i ett shoppingcentrum i Norrköpings utkant. I detta shoppingcentrum finns även en stor ICA-butik, och deras kundvagnar står ute på parkeringen. Det innebär ju såklart att många tar en kundvagn direkt, även om de ska in i andra butiker först, för bara tanken på att gå ut igen för att hämta en vagn verkar få folk att bli andfådda. En av dessa människor dundrar in i den lilla butiken med sin kundvagn, som är av den större modellen, och tvingar oss andra att flytta oss både en och två gånger för att hon ska komma fram. I kundvagnen sitter en unge som jag tror var c:a 5-8 år. Efter en liten stund går ett av butiksbiträdena fram och frågar om det är något speciellt de är ute efter, så som butiksbiträden gör. Mammans svar, för det var mamman som körde vagnen, var ”Nej tack, hon ville bara titta lite”. Med andra ord har denna kvinna passerat butiken när ungen sagt att hon ville titta på det fina som glittrade i montrarna, varpå mamman, utan en tanke på att det kanske inte är så lämpligt att dundra in med hela vagnen i butiken när den redan är full av människor som kanske faktiskt ville köpa något, gör precis detta.

Egocentrism!

Jag hamnade i en diskussion med några hundägare på ett forum för träningsintresserade. Diskussionens ursprung var händelsen här i Norrköping när en man sparkade ihjäl en hundvalp som kom springandes mot honom och hans barn om jag minns rätt. Något som naturligtvis måste vara helt vidrigt som matte till en liten hundvalp. Men diskussionen kom sedan att mer handla om hundar, hundrädsla och hundägarnas ansvar och skyldigheter. Jag skrev då så här:

”Jag är väldigt förtjust i hundar, och skulle gärna ha en själv om jag hade möjlighet, men jag skulle aldrig försätta en annan människa i en situation där han/hon känner sig rädd bara för att jag tycker att ”Bamse kan väl springa lös lite i parken, han är ju så snäll”. Hur fan ska en hundrädd människa veta det? Och nej, hundar och hundägare har ingen äganderätt till parker eller andra utrymmen, med undantag för särskilt utmärkta hundområden såklart.”

Svaret från en av dessa hundägare var följande:

”Tss, gräsmatta = Min hund har rätt att vara på den utan koppel, lika mycket som du har rätt att vara på den, utan koppel på dig.”

Här är alltså en människa som har hund utan att ha kollat upp grundläggande regler som gäller vid hundinnehav (I många kommuner råder nämligen koppeltvång på offentliga utrymmen).  Dessutom verkar det finnas noll förståelse för att många människor tycker hundar är väldigt obehagliga.

Egocentrism!

Jag är väldigt förtjust i hundar själv, och har en förhoppning om att kunna ha en Boxer i framtiden, de är otroligt vackra hundar. Men aldrig att jag skulle släppa lös den bland folk, både för deras skull, hundens skull och min skull. Men det kanske bara är jag det.

Bilförare behöver man väl knappast ta upp, men jag blir ändå ofta förvånad när jag är ute i trafiken. För en tid sedan skulle jag passera över Skvallertorget. Det var ganska mycket trafik, så på gatan som fortsatte ner mot Norra Promenaden var det fullt. Det kommer en kille i en ful liten skitbil körandes över torget, så jag markerar att jag tänker passera över framför honom, varpå jag ser att han börjar vifta och gapa inne i bilen, tydligen fruktansvärt kränkt av att jag hade fräckheten att vilja gå över vägen framför honom, trots att han inte hade kunnat komma någonstans ändå! Hade han inte släppt fram mig hade han nämligen inte kunnat köra längre än att han istället blockerade vägen för mig.

Egocentrism!

Skulle säkert kunna ta upp mer, men jag tror det blir tröttsamt i längden. Ovanstående exempel kan ju ses som skitsaker, vilket det också är, och jag väljer helt enkelt att inte låta sådant påverka mig. Men känslan av att det är ett mönster i samhället tycker jag är beklämmande, är vi inte bättre än så? Jag menar inte att alla ska försöka anpassa sig efter alla andra hela tiden, eller offra allt för att behaga någon annan, men borde vi inte åtminstone kunna tänka på hur våra handlingar påverkar människor omkring oss?

Med hopp om en omtänksam Jul till er alla,

Marcus

Sista julbordet på La Mansion

Jaha, igår kväll var jag och min sambo på La Mansion och njöt av deras julbord. Det var sista chansen eftersom de stänger för gott efter nyår, och då vi varit där tidigare så ville vi ta den chansen att njuta en sista gång.

Det blev två vändor till ”fiskavdelningen” där det fanns ett flertal utsökta sillsorter, rökt och gravad lax, skaldjurspaté och mycket mer. ”Köttavdelningen” bjöd på rökt hjortstek, julskinka, läcköskinka, onsalakorv, köttbullar, prinskorv, revbensspjäll och mer därtill. Sedan fanns det ett dessertbord med ostkaka, chokladmousse, polkagrispannacotta, mjuk pepparkaka och godis.

Både jag och min sambo lade alltså det mesta krutet på fisken. Jag älskar framförallt sill och rökt lax, men även paté och gravad lax går ner med glädje. På köttsidan var det framförallt revbensspjällen som imponerade, utsökta och utan den torrhet som mindre talangfulla kockar ”lyckas” ta fram. Jag rekommenderar för övrigt att man kokar revbensspjällen och sedan bara glaserar dem i ugnen.

Tyvärr är njutningen av köttbullar, skinka och liknande för min del helt beroende av tillgången till grönkål, eller långkål som det egentligen heter. Denna halländska delikatess är fantastiskt god och har funnits på familjens julbord under hela min uppväxt! Men på La Mansion fanns den inte, och det förtar som sagt lite av njutningen av de varma rätterna.

Sedan var det dags för lite dessert, trots att det egentligen inte fanns plats för det! Men vem kan motstå en mörk chokladmousse smaksatt med rom? Inte jag!

Behöver jag påpeka att efter 4 vändor till julbordet så var jag och min sambo redo att spricka?

Tack för denna tid La Mansion!